Söndag 15 maj
Sådär, nu är jag färdigtränad inför morgondagens prövning. Men för er som önskar rapport om min vän grävlingens status, måste jag meddela att någon sådan rapport har jag inte. Dagens träning bestod nämligen inte av fysisk träning, utan mental. Det var ju så himla kallt ute. Och på dagen var det marknadsförsäljning och sen var det kalas och sen blev jag utelåst och sen var jag tvungen att förinta några mördarsniglar. Och så var det kallt som sagt.

Den mentala träningen bestod av att jag har tvättat träningskläderna, eller tävlingskläderna, som jag väl numer får kalla dem. Men det bästa plagget behövde jag inte tvätta, för det är sprillans nytt och är en gåva från propellerteatern och Annas Christer – tack så jättemycket snälla ni! Alla fina Bokbönor kommer att dansa fram likt ett karnevalståget på Norrköpings gator, fast utan paljetter och fjädrar, men väl med mysiga huvtröjor med Bokbönetryck!

Den mentala träningen har också bestått av att jag har tänkt lite på picnic-korgen. Nån sa att det skulle vara mycket korv i den eftersom Pastejköket är sponsor. Jag gillar korv. Undra vad det är för dryck?

Sen har jag kollat upp vädret inför morgondagens kväll. Det verkar bli skapligt. Det är ju en viktig del, att vara mentalt beredd på att det kan vara uselt väder. Så nu är jag redo om det skulle bli så, och jag har lagt fram mina syrenlila regnkläder (De är syrenlila eftersom jag fick dem typ 1988 och då var det den underbaraste färgen av alla, enligt mig). I alla fall så har jag nu både mental och praktisk beredskap i händelse av skyfall.   

Ja, jag känner mig helt enkelt komplett i både kropp och själ inför Vårruset. Dagens signaturmelodi? ”We are the champions”.

Måndag 9 maj
Som vanligt värmde jag upp, dvs jag gick, fram till dess att jag kom förbi grävlingen. Den låg där liksom tidigare, fortfarande intakt och stilig att se på. Måhända lite rundare om kinder och buk, bara. Fast han luktade inte.

Det gjorde däremot nästa möte där på landsvägen. Det var en försvarlig hög hästskit. Ett elände att jag inte hade med mig någon påse, för jag visste ju hur gärna den där högen ville följa med mig hem, strös ut i rabatten och kärleksfullt omfamna mina rosor. Och inte hade jag fickor på träningsbrallorna heller. Så jag fick vackert sprinta vidare på min kära Berga-runda, lika strålande betagande som sist jag sprang där. Rundan alltså, knappast jag.

När jag äntligen hade hasat mig fram till den branta, branta backen hände nåt som inte var bra. Två tanter och en hund befann sig precis i starten av backen, på väg upp. Aj, aj, det betydde att jag var tvungen att på nåt vis sprinta hela vägen upp. Jag kunde ju helt enkelt inte börja gå med deras blickar i nacken. Hu, skam och nesa! Så jag malde på. Jag antar, så här efteråt, att jag skulle ha ägnat mig åt positiv visualisering de fyra timmar det tog för mig uppför backen. Jag skulle ju ha tänkt på hur lätta benen kändes då jag nådde backens krön, hur solen glänste i min lagom svettiga panna, hur min vältränade kropp flöt fram i hög hastighet…

Istället hamnade jag i förträngningstankar. För att slippa erinra mig själv om att jag ens var ute på denna plågarrunda, tänkte och tittade jag på annat. På ett körsbärsträd med en gunga i (det skulle jag vilja ha, både körsbärsträd och gunga i detsamma), på en nyklippt häck (vår häck borde också klippas å det snaraste), en postlåda med ett konstigt efternamn och en ful postlåda i furu. Och efter fyra timmar, minst, hade fyra timmar gått och jag var uppe på krönet. Då var det lika bra att knata på, nu var det inte så långt hem. Idag, dagen efter, skriker mina vader för varje steg jag tar.

Löprundans signaturmelodi blir ”Ain´t no mountain high enough”

Torsdag 28 april
Det började illa, jag hittade inte träningsbyxorna. Så jag blev tvungen – och detta är jag inte stolt över – att kuta i mina mysplyschbyxor. Jag som hyser ett stilla förakt för folk som vistas ute officiellt i mysbyxor, speciellt de av plysch. Inte för att jag har nåt emot dessa sladdriga benvärmare, tvärtom så är det mitt favoritplagg, men favoritiseringen till trots så är det så, och detta borde upphöjas till allmän lag, att mysbyxor hör till hemmets hägn.

Jag kombinerade myset med huvtröjan som jag gömde mig i på ett coolt sätt, och försökte känna mig lite som Rocky Balboa. Han liksom jag tränar ju inför en viktig holmgång. Han i ringen, jag längs Norrköpings gator. Fast han bar ju inte plysch, men väl mys. Just här i krokarna runt Oxbacken finns dock ingen jättelång trappa att springa i, så likheten mellan mig och Rocky stannade vid huvtröjan.

Sedan skorna. De är gamla, men sköna och jag tycker att de fortfarande ger mig en skön schvung i fötterna. Men sambon ratar dem och säger att jag måste köpa nya eftersom löparskor är färskvara. Vilket genast får mig att tänka på vitlöksbaguetter med rikligt med färskost, rädisor och klippt gräslök. Och en kopp rött te med en sked honung. Mmmm…

I alla fall blev kombinationen plysch, Rocky och färskost lyckad. Jag svischade förbi både grävlingen och småfåglar. Men den branta, branta backen gick jag återigen uppför. Signaturen för löpturen blir som ni förstår ”Eye of the tiger”.

Måndag 25 april
Idag sprang jag. Till en början gick jag, det kallas uppvärmning. Sedan sprang jag hela Berga-rundan, fast med några stopp, förstås. De fem stoppen berodde på:

1. Vänstra höften. Jag fick nån slags smärta som jag aldrig nånsin känt tidigare. Men eftersom Husbocken passerade 37 häromsistens så var det väl gikten som satte in. I alla fall så blev detta stopp ganska långt, så långt att jag gick uppför hela den branta, branta backen och mer därtill. Fast jag kan säga att även om jag inte hade haft höften att skylla på så hade jag inte orka springa uppför.

2. Grävlingen. Just då jag tagit de första stapplande stegen hoppade jag högt inför åsynen av grävlingen. Död låg den där i dikesrenen och tittade på mig. Eftersom det är sällan man har möjlighet att titta en grävling i vitögat så var jag ju tvungen att göra det. De har fina ansikten och lite uppnästa nosar. Och de är mycket fina i svart och vitt.

3 och 4. Skosnörena gick upp. Jag måste nog byta dem innan Vårruset. De har ju hängt med sedan 2000-talets början. 

5. Talgoxen. Den satt i en buske och hade nån slags toft på huvudet, kanske hade vinden blåst eller jag vet inte. De är för fina, småfåglarna.

När jag kom hem tänkte jag stretcha, men lilla gumman tyckte att ingen annan än jag skulle ge henne välling och säga godnatt så jag stretchar väl lite extra nästa gång. Summeringen av denna den första löprundan på jag vet inte hur många år, är den att det är så vansinnigt, vansinnigt vackert ute. Träden, fälten, gräset, luften, gruset – ja, det finns ju åtskilliga som har bejublat den nordiska våren så mycket bättre än jag, så det ska jag inte försöka mig på. Signaturen för dagens löprunda blir därför, pga den vansinniga vackerheten: ”En vänlig grönskas rika dräkt”.

/Linda Limpin´ Left Leg

Då man river interiörer, oavsett om det är kök eller badrum, är det viktigt att bokstavligt talat hålla goda vänner i handen. Pålitliga, trogna trotjänare som inte går av för hackor. Vänner man alltid kan förlita sig på, som finns då man behöver dem och som man arbetar med tillsammans mot ett gemensamt mål. Mina bästa vänner under rivningseran heter Kofot, Hammare och Skruvmejsel. 

För den intresserade kan jag förtälja att kofoten kan man också kalla bräckjärn. Men det gör man ju såklart inte. Kofot är ju ett mycket bättre namn.

Och för dig som ännu inte har bestämt dig för 16 oz eller 20 oz då det gäller hammare - här får du lite hjälp! Ho, ho, det är inte klokt vad folk vet konstiga saker.

Peter Englund kallar skruvmejseln det vanligaste verktyget i alla hem. Läs om skruvmejselns historia här. De första skruvmejslarna användes på 1400-talet för att sätta ihop riddarrustningar. Tänk att det så ofta stämmer att alla uppfinningar har sin linda i sådant som är kopplat till krig. Även en banal liten skruvmejsel. Intressant. Och ruskigt.

Under hösten har något hänt i Husbockens lya. Tänkte ägna några inlägg till att beskriva det Sönderfallna och det Återuppståndna. Det började med att ett skåp försvann. Och ett till. Inte utan kamp, inte utan kämpaglöd och kraftiga redskap. Men så sakteliga ekade de forna köksregionerna allt tommare. Vi bytte kök.

Som jag har längtat  efter den dag då vi skulle sätta kofotens käftar i masonite, köksskåp, golvsocklar och dörrfoder. Ut med det gamla, in med det nya! För riva, det är något vi kan! Tänkte vi. Visst, vi visste ju att Gunnar inte var den som snålade på spiken, men herregud, vi är ju vid hyggligt god vigör och hur svårt kan det vara att dra ut lite spik?

Jag har redan nämnt det – det var en kamp. Som vi vann. Och det fick Husbocken att vända den känsliga sidan till. Här har vi nu massakrerat ett platsbyggt kök från 1947, byggt av en man i sitt hus, sin borg, där hans hustru skulle koka, safta och sylta resten av deras år tillsammans. Ur lådorna med inbyggda bestickställ plockades en gång gaffel och kniv, sneda väggskåpsluckor sköts åt sidan för att komma åt en kaffekopp och ur skafferiet hämtades specerier. Allt rev vi ut. Och ersätter med ett modernt spånplattekök från Polen. Gråta månde Gunnar.

Snart är det dags…

Hörselkåpor med radio, mycket bra.

Alla starka armar var till god hjälp i rivningsfasen.

Hej då, köket. Hälsa tippen.

- Vakna lilla Husbock! Dags att sno ihop ett par inlägg innan sommaren är här igen. Se så, upp och hoppa nu!

- Mmmm, får väl se hur det blir… ska bara snooza lite till…ses kanske i september…

Varje dag presenteras en jubilar på familjesidorna i vår lokala tidning, Södermanlands Nyheter. Häromdagen fick vi veta lite om en tjej som fyllde år, vi kan kalla henne Anna. Anna berättar att hennes intressen är mode, inredning och smink. Hon brukar visa kläder som modell för olika klädkedjor. En gång i månaden åker Anna på shoppingturer till Norrköping eller Stockholm. Anna är intresserad av det senaste modet och hittar inspiration i tidningar och magasin. Hon tycker att Hollywoodkändisar har de snyggaste och modigaste stilarna. Anna firar sin födelsedag med att bjuda sina vänner på spa med ansiktsmask, manikyr och fotmassage. Det hon önskar sig i födelsedagspresent är upplevelsen att vara modell för en dag.

Anna berättar att hon helst klär sig glamoröst, gärna i klänningar. Anna ”njuter av att planera sin outfit” berättar hon, och fortsätter: ”En vecka gjorde jag listor på vad jag skulle ha för look. På måndagen klädde jag mig rockigt. På tisdagen var jag den snälla, söta tjejen. På onsdagen var jag träningsoverall-tjejen och klädde mig sportigt. På torsdagen var jag vacker, glamourös. Och på fredagen fick jag välja vad jag ville.”

10 år. Det är så mycket som jubilaren Anna fyller. Hon fyller 10 år och hon ”njuter av att planera sin outfit”. Hon fyller 10 år och bjuder sina vänner på spa med ansiktsmask och manikyr. Hon fyller 10 år och klär sig helst glamoröst. Själv mår jag illa. Herregud, hon är en unge, ett barn! Kan inte ungar  få bete sig som ungar?! Måste dom tryckas in i vår förryckta vuxenvärld där vi prisar rätt kläder, rätt prylar, rätt YTA?! 

Självklart har merparten av befolkningen ett behov att se hyggliga ut, de flesta människor tycker att det är roligt att vara fin och det är ju absolut normalt att tycka om att klä sig fint. Även jag själv. Då jag var i Annas ålder, närmare bestämt till min 11-årsdag, hade mamma stickat mig en kortärmad gul tröja med nedvikt krage och en stor pastellgul knapp på ena sidan kragen, i sann 80-tals anda. Dagen till ära hade jag varit hos frisören och klippt mig in en jättehäftig lång stubb-frisyr. Jag var supernöjd med min nya kreation. Inget konstigt.

Men att som 10-åring ha mode, inredning och smink som ett av sina stora intressen gör mig betryckt. Och förbannad. Givetvis inte på flickebarnet, hon är ju en produkt av sina föräldrar och av vår tid och vårt sjuka ytliga ideal där botoxläppar och size zero skattas högre än en vänlig själ och sån där gammal vanlig snällhet.

Som ni har väntat! Här är nu äntligen den rätta raden på tapetkrysset:

1 – E/G
2 – F
3 – A 
4 – B
5 – E/G
6 – C
7 – H
8 – D

Full pott kammade Ann-Marie, mamma och Sara K hem! Stort grattis till er observanta tapetkännare!

Utlovat pris kommer att dyka upp. Och måhända att även övriga tävlingsdeltagare får små smulor av kakan, som tack för gott deltagande. Ni vet, det där om att det viktigaste inte är att vinna, utan att kämpa väl.

En av de saker jag fastnade för den där regniga julidagen 2006 då vi var på visning här i lilla kåken, var tapeterna.  Ett märkligt sammelsurium av mönster och färger, dessutom kombinerat på det mest hejdlösa sätt. Helt makalöst, tyckte jag. Makalöst som i makalöst fint, alltså.

Idag är jag inte längre helt förlorad förälskad i tapetinfernot som härskar i stugan, utan har under årens lopp fått en mer sansad tapetsyn. Oavsett vilket öde som tapeterna kommer att gå till mötes så förtjänar de lite uppmärksamhet. Därför utlyser Husbocken en tapetgissartävling! Para ihop rätt tapet med rätt rum, helt enkelt. Har du inte memorerat var tapeterna hör hemma, eller har du rent av inte har besökt Husbockes näste, så kan du istället tävla i grenen ”Motivera vilken tapet du gillar bäst”.

Priser? Givetvis. Svara i form av kommentar. Jag lägger inte ut kommentarerna på någon vecka så ni inte kan tjyvkika på varandras svar. Lycka till!

1. Sovrum    2. Vardagsrum    3. Liten hall   
4. Stor hall    5. Sovrum (igen)    6. Matrum   
7. Trappa – vägg    8. Trappa – tak   

A.   B.

C.   D.

E.    F.

G.   H.